Nu har min sista dag tagit slut, nu är det min första dag i det nya livet som börjar. Och aldrig trodde jag att det skulle finnas stöd och saknad hos vissa av mina arbetskamrater. Det var en väldigt trevlig överraskning, synd att den kunskapen kom till mig sista dagen!!

Det kan göra mig lite bitter, fan varför kunde inte visat sig innan.

Men idag börjar ett annat liv, ett liv som jag kan påverka. Och det i positiv riktning, vilket jag är besluten över att fixa. 

Som sagt en början på något annurlunda som kan bli väldigt bra!!

//S

Idag är det sista dagen på jobbet!

Det är sista morgonmötet och en hel del andra "sista"!!!

Och jag ska väl säga att jag är tvehågsen inför det. Det finns väldigt mysiga, trevliga och roliga arbetskamrater. Och samtidigt finns det ett gäng med kollegor som kommer till arbetsplatsen som ställer in sina skor i skåpet och sedan bara går runt och värmer uppluften... inget mer. De kan jag vara utan!

Nu är det snart "sista bloggen" från ön! Det ser jag fram emot!

//S

Ja vad kan jag mena med det?

Mitt senaste dygn har lär mig en hel del! Att titta på sig själv och inte våga lita på att man är älskad, jag misstänker att det finns många ute där i verkliga livet som känner igen sig.

Men har man då verkligen lyssnat till den som säger det? Hur känner man då, känns det helt rätt eller tvivlar man? Om det är så att svaret på frågan är att det känns helt rätt, då är det ju det underbaraste man kan uppleva i livet! Men om det är så att man får tankarna, att det kan inte vara så... Hur  värderar man då den person som sagt det, litar man inte på den personen, eller är det så att den personen inte är klok nog att avgöra det?

Det är ju inte min uppgift att värdera en annan människa tankar och känslor! Nej, njut och känn det härliga i att vara älskad!

Har i veckan sett exempel på hur det kan gå om man inte litar på den andra personens intelligens och skarpsinne.. Det var en jobbig upplevelse att se hur det kan gå.

Det har lärt mig mycket om mig själv och framför allt om andra och hur jag borde titta på min omgivning.

Tack!

//S

Resfeber, ja vad är det? För min del är det när det kryper i kroppen. Man vill bara iväg, få påbörja resan. För när väl resan är påbörjad, blir jag lugn och focuserad.

Denna gång är det en speciell resa som triggar min resfeber, jag ska flytta. Och inte vilken flytt, vilken som. Utan jag ska flytta till Norrland, Umeå kommer bli min nya utgångspunkt i livet.

Med bägge barnen inom 3 timmar från mig känns livet rikt.

Många frågar mig hur jag kan flytta till Norrland. Men det är ju inte konstigare än att flytta till Halmstad eller Malmö.

Jag har bestämt mig för att se detta som en möjlighet i livet.

Lasset går den 11/10, packningen pågår.

MVH

//S

Att Bryta  upp!

Jag är i begrepp att bryta upp ur ett etablerat liv. Flytta och boa in sig på ett nytt ställe. För mig är det otroligt skrämmande, utmanande och spännande.

Jag fick en förfrågan om hur jag tänkte på ordet förändring, jag svarade att det som först kom upp i mitt huvud var möjligheter.

Och det jag ser när jag tänker på att bryta upp och påbörja något nytt, är möjligheter. Jag har fått jobbet utifrån min egna meriter inte på grund av att staten ska hjälpa till.

Personalen på kontoret som frågade ut mig på intervjun gillade tydligen mig.

Det är ledsamt att vara tvungen att lämna min katt, för han kan inte följa med dit jag ska.

Jag kommer närmare mina barn och mitt barnbarn! Vilken otrolig vinst!

Norrland nu kommer jag! Frågan är nu, är norrland redo på att möta mig? 

Jag hoppas det, och tror det.

För om två veckor är jag där!

//S  

Ja nu är det för sent! För sent att sova! Nu är det bara att köra, ska vara duktig när jag kommer hem i kväll.

Ska tjärsmöra vidskivorna på gaveln på huset. Sedan är jag klar, klar att göra min resa. Om det blir någon resa.

Känns som jag inte kommer få några erbjudanden alls, drabbas av självförtroendekris. är man FFNF är det kört.

För vem skulle väl vilja he en? Det finns så oroligt många andra som kan vara mer i form, ha bättre förutsättningar och kan vara intressantare.

Fattar igentligen inte ens att jag trodde någonstans att jag hade en chans, snacka om självbedrägeri.

Och det kan inte vara lätt att finnas runt mig.

//FFNF

Ett litet ord bestående av fyra bokstäver. Ett det kan betyda så mycket. Det finns alltid de, när man pratar om det, som säger hur dåligt de sover.

Och då, när jag hör det, förstår jag, vilket helvete som uspelar sig.

I natt har jag legat sedan 23.30 och vridit och vänt mig. Somnat och vaknat.

Vid varje kontroll av klockan har det gått fem- sex minuter. För att sedan ligga vaken lyssna på nattens alla ljud.

Tankarna far, än hit och än dit. De korta snuttar av drömmar eller förlängning av de tankar man haft blir konstiga och väldigt levande.

Hjärtat dunkar och man andas flämtande när väl medvetandet kommer upp till ytan.

Men tänker: - stämmer det här? är det så här? Hur kundet det bli så här?

Och sedan kommmer paniktanken, JAG MÅSTE SOVA!!! Börjar jobba om tre timmar.

I natt har jag en sådan natt!

Tankar om vad, varför och hur blir så stora och påtagliga i nattens ensamhet.

Dyker sedan en massa troll upp, kan nattens mörker göra dem till demoner som rider i väg med med sömnen, för att lämna en kvar med åmgest och skuld som huvudkudde.

Ledsen och arrg för att man inte är ett enda dugg rationell eller logisk. Och med en väldigt dåligt självkännsla och i vanmakt.

Nu är det 1 timme och 20 minuter innan jag ska vakna, gå på toaletten, borsta tanden, tvätta av mig och klä mig.

Magen gör ont, har en känsla av vanmakt.

Det är en hård kudde jag ska lägga mig på nu, och jag har nog förtjänat den.

"Det som inte dödar- härdar".

//FFF

Jag vill igentligen inte erkänna för mig själv, att jag känner mig ledsen och förvirrad. Ett tag funderade jag på om jag led av någon personlighetssjukdom.

Jag som aldrig varit orolig över att vara ensam, har inte känt mig ensam. Men NU gör jag det, rädd för att bli ensam. Rädd för att bli övergiven.

Men det jag frågar mig, är varför just nu, hur och varför dyker det upp nu?

Det borde vara nu som jag ska vara stark och se framåt och inte känna mig liten, ledsen och ensam.

Fan vilket våp man är.

Jag funderar också på om det är en reaktion på hur jag har det på min arbetsplats. Den som jag för övrigt ska lämna. Eller så är det rädslan över att greppa något nytt som gör att jag är rädd och förvirrad. Och sorgen över att lämna det invanda.

Denna resa gör jag ensam, måste göra den ensam. Behöver bevisa var jag står, för mig själv. Innan jag kan göra det finns det ingen framtid för mig.

Finns det hpp för mig??

//FFF