Jag vill igentligen inte erkänna för mig själv, att jag känner mig ledsen och förvirrad. Ett tag funderade jag på om jag led av någon personlighetssjukdom.

Jag som aldrig varit orolig över att vara ensam, har inte känt mig ensam. Men NU gör jag det, rädd för att bli ensam. Rädd för att bli övergiven.

Men det jag frågar mig, är varför just nu, hur och varför dyker det upp nu?

Det borde vara nu som jag ska vara stark och se framåt och inte känna mig liten, ledsen och ensam.

Fan vilket våp man är.

Jag funderar också på om det är en reaktion på hur jag har det på min arbetsplats. Den som jag för övrigt ska lämna. Eller så är det rädslan över att greppa något nytt som gör att jag är rädd och förvirrad. Och sorgen över att lämna det invanda.

Denna resa gör jag ensam, måste göra den ensam. Behöver bevisa var jag står, för mig själv. Innan jag kan göra det finns det ingen framtid för mig.

Finns det hpp för mig??

//FFF