Livet just nu är för många att man förflyttar sig från skärm till skärm. Vad gör väl inte det för ens själsliv?

Att sitta där på bussen eller på tunnelbanan med smartphonen och stirra stint in i skärmen. Gärna med hörlurarna intryckta halvvägs in till städet. Totalt avskärmad och trollbunden av sin egen skärm. 

Vad händer sedan då? Då anläder man till sin arbetsplats och med snudd på kissnödiga steg står man och väntar på att ens jobbskärm ska starta upp och jag kan logga in.

Väl inne på den skärmen läggs min smartphone undan, dock gärna så nära så men kan upptäcka om någon uppdaterat sin staus på FB eller klickat in ett nytt ord på WF. Skulle det hända då sviker man jobbskärmen och är lite otrogen den dagliga älsklingen med att fundera ut en ny status eller ett nytt ord.

Vissa tycker då att man kan och ska skriva precis allt man gör..snart får vi väl se att man checkar in på toa och får som status vilken mäng och färg man presterat på toa?

När väl arbetsdagen är över tar telefonskärmen över tills man når hemmet.

Då gäller det att svara på alla mail och kolla om någon gjort någon ny statusuppdatering, tveksamt är om man klarar av att laga mat utan vara online.

För att sedan avsluta dagen med nästa skärm, tvskärmen! Vissa har till och med en i sovrummet. Man somnar till ljudet av musik eller till en ljudbok i det flimmrande ljuset från tvskärmen.

Strålande tider. Undrar om fler kommer att bli elallergiker?

//s