Längtan och saknad men också att prioritera.

Just nu är det läget i mitt liv då jag har blivit bortprioriterad och det för en större sak. Men samtidigt måste man sätta saker i sitt perspektiv, att inte få träffa en älskling på en månad när man bor tre timmars bilresa bort, är fruktansvärt jobbigt.

Jag har för första gången i mitt liv gråtit av längtan, jag är ju karl och en sådan ska väl inte gråta av längtan.

Det känns som om hjärtat ska gå sönder i bröstet, hade man bara något hopp om att få ses lite så hade det hjälpt men inte!

Med rödsvullna ögon sitter jag nu här och skriver. Livet suger just nu fett.

Funderar på att hoppa allt och ses till efter nyåret. Vet inte om jag pallar denna berg o dalban som jag kanar runt i just nu. Kanske bästa att ställa in sig på att inte ses alls på en lång tid.

Att på något sätt gå in i en nollzon, där jag sysselsätter mig med vardagen och inte tillåter mig att känna!

//S