Mats har i dagen ledare i GA kommit fram till samma sak som jag gjort tidigare ang Lars Thoooomsson, en media kåt kommunalpolitiker, som inte lyckats komma till riksdagen. Desperat ute efter monument över sitt eget ego.

Lite korrektare och snällt skrivet i dagens ledare:

Söndagsläsningen i GA, om hur det nya monumentala Visby tar form, gav en inblick i de resonemang som ligger bakom stadens mest omdiskuterade byggen.

Punkthusen vid Galgberget. Kongresshallen. Den planerade multiarenan.
Alla är de exempel på politisk arkitektur. På politikers behov av monument och utropstecken. Se mig! Hör mig! Respektera mig! Minns mig!

Den politiska arkitekturen använder skattebetalarnas pengar till skrytbyggen som i värsta fall blir mausoleer över feltänkta idéer.
Kongresshallen ser ju oftast ut som ett lämpligt objekt för spökjägare.

Men den politiska arkitekturen slipper ta hänsyn till plus och minus. Den räknar hem värden som att "sätta Visby på kartan".
Låtsaskalkyler och fromma förhoppningar bygger luftslott som sedan ges verklig form i cement och armeringsjärn. Och verkliga underskott.

Den politiska arkitekturen tar de mest eftertraktade lägena i anspråk. Vid Almedalen. På hällarna. Galgberget. Som en slaktare som käkar de bästa bitarna själv. Vad tjänar det till att hojta på uppmärksamhet om man inte gör det från den mest upphöjda platsen. I bostadskvarteren byggs inga monument. Även om det är där medborgarna råkar bo.

Jag har inget emot arkitektur som sticker ut. Jag gillar till och med Snäckhuset, trots att det har en stark smak av Torremolinos. Ja, jag är inte ens emot skyskrapor. När de byggs för att möta verkliga behov av människor som är beredda att riskera sina egna pengar för att förverkliga en vision.

Dessutom byggs arenhallen och kommer att konkurera med den kongresshall som redan finns och dras med problem ang lönsamhet.

//C