Ska åka till min dotter, som i dagarna tar examen i Göteborg. Gud vad jag är stolt över henne och hennes syster.
De pluggar och förkovrar sig, vill och har en beslutsamhet som en annan aldrig haft förstånd till. De vågar mycket mer än vad jag har gjort, man är så präglad av jantelagen. Skönt att de inte är det, man blir varm i hjärtat av det.
Examen hölls i universitetets samlings/föreläsningssal. En enormt vackert utsmyckad sal. Och enligt handledaren som höll i ceremonin var hela byggnaden donerad av en köpman från orten.
Det var inte utan att man satt där i stolsraden och kände ett visst mått av stolthet. Första individen i släkten som är akademiskt utbildad. Det var stort för mig.
Sitter nu på färjan över till hemmet och betraktar alla medresenärer, vilken otroligt brokig samling, otroligt att man lyckas att samla så många olika personligheter och olika samhällsklasser, på ett så begränsat utrymme. Och det utan att det uppstår konflikter!
Tack och hej… Leverpastej