Tankar om tid

Som nästan femtio är det på något sätt så att tiden har fått en större del av ens liv. Tiden känns som om det är viktigare nu med tid, att förvalta den väl!

Kan det vara en "femtioårskris" grej tro?

Hur kan det komma sig att det finns ett antal människor som ALLTID måste gå runt på tåg, buss och båtar och prata. Och det är en evighetslång konversation. Och det känns som dom inte fattar att man INTE har lust att prata just då… den ena grova hinten efter den andra faller som höstlöv till marken…
Dom konsumerar ens tid utan att be om lov.

Samma sak är det med att passa tiden, varför kan vissa människor bara inte passa tiden? Man frågar dom när man ska träffas och ändå kan dom lyckas med att inte komma i tid, varför är det så?
De förbrukar MIN tid och de har fan inte bett om lov! Jag kan inte vara ensam om att känna så!

 Men å andra sida, varför är man så grumpy om det...har jag bråttom till något eller sitter jag i skiten på något sätt?

Nä...inte då men det är väl en grej att visa hänsyn och respekt för andra, att komma i tid och inte uppta andras tid med meningslöst pladder.

Fan! Jag tar mig själv på alldeles stort allvar.

Och ni som eventuellt läser detta svammel, se till att ni går till valurnorna i morgon och röstar! Vet ni inte vad ni ska rösta på....rösta på piratpartiet...i brist på annat. Använd er röst!

// En röst i vimmlet!