Tankar om tid

Som nästan femtio är det på något sätt så att tiden har fått en större del av ens liv. Tiden känns som om det är viktigare nu med tid, att förvalta den väl!

Kan det vara en "femtioårskris" grej tro?

Hur kan det komma sig att det finns ett antal människor som ALLTID måste gå runt på tåg, buss och båtar och prata. Och det är en evighetslång konversation. Och det känns som dom inte fattar att man INTE har lust att prata just då… den ena grova hinten efter den andra faller som höstlöv till marken…
Dom konsumerar ens tid utan att be om lov.

Samma sak är det med att passa tiden, varför kan vissa människor bara inte passa tiden? Man frågar dom när man ska träffas och ändå kan dom lyckas med att inte komma i tid, varför är det så?
De förbrukar MIN tid och de har fan inte bett om lov! Jag kan inte vara ensam om att känna så!

 Men å andra sida, varför är man så grumpy om det...har jag bråttom till något eller sitter jag i skiten på något sätt?

Nä...inte då men det är väl en grej att visa hänsyn och respekt för andra, att komma i tid och inte uppta andras tid med meningslöst pladder.

Fan! Jag tar mig själv på alldeles stort allvar.

Och ni som eventuellt läser detta svammel, se till att ni går till valurnorna i morgon och röstar! Vet ni inte vad ni ska rösta på....rösta på piratpartiet...i brist på annat. Använd er röst!

// En röst i vimmlet!

Ska åka till min dotter, som i dagarna tar examen i Göteborg. Gud vad jag är stolt över henne och hennes syster.
De pluggar och förkovrar sig, vill och har en beslutsamhet som en annan aldrig haft förstånd till. De vågar mycket mer än vad jag har gjort, man är så präglad av jantelagen. Skönt att de inte är det, man blir varm i hjärtat av det.
Examen hölls i universitetets samlings/föreläsningssal. En enormt vackert utsmyckad sal. Och enligt handledaren som höll i ceremonin var hela byggnaden donerad av en köpman från orten.
Det var inte utan att man satt där i stolsraden och kände ett visst mått av stolthet. Första individen i släkten som är akademiskt utbildad. Det var stort för mig.
Sitter nu på färjan över till hemmet och betraktar alla medresenärer, vilken otroligt brokig samling, otroligt att man lyckas att samla så många olika personligheter och olika samhällsklasser, på ett så begränsat utrymme. Och det utan att det uppstår konflikter!
Tack och hej… Leverpastej  

Tankar i morgontimmen över en kopp kaffe. Sitter med en kopp framför mig och funderar, hustru sover ännu. Katten har kommit till mig och krupit upp bredvid mig. Då börjar tankarna surra, tv4 serverar lättnyheter.

Kan inte låta bli att känna sympatier för de anhöriga till de i det störtade flygplanet på väg till Frankrike.

EU-valet... hur ska man rösta? Vet inte hur min lilla röst ska kunna påverka EU.

// C